Västerplanas kulturmiljö

Västerplana nämns för första gången i skrift år 1346 under namnet Vestu Wplandom. Socknen har fått sitt namn från kyrkbyn och hänger samman med Öster- och Medelplana, som ligger längs Kinnekulles avsatser.

Västerplana by är en traditionell radby, det vill säga att gårdarna ligger i rad längs en väg eller ås, belägen på kalkstensgrund. Byn ligger längs landsvägen mellan Medelplana och Västerplana och bestod i slutet av 1800-talet av sju torp, varav fyra var soldattorp, samt 19 gårdar omgivna av åkrar. Än idag ligger byns bebyggelse samlad på båda sidor om landsvägen, med husen nära vägen i anslutning till kyrkan och något mer utspridda norr om den.

Västerplana ligger på en markant platå, vilket ger området en tydlig höjdskillnad mot den lägre liggande jordbruksmarken i söder. Från platån syns Vänern tydligt på flera ställen. När man närmar sig Västerplana söderifrån lämnar man ett vidsträckt jordbrukslandskap bakom sig. Vägen slingrar sig uppför en backe, omgiven av äldre lövträd och en enkelsidig kalkstensmur. Öster om vägen breder en välhävdad betesmark ut sig, där en synlig fornlämning i form av en hög framhäver bygdens långa historia. Väl uppe i själva Västerplana by utgörs landskapet av mjukt böljande jordbruksmark med rester av fossil åkermark i öster och stenbrott med tillhörande kalkugnsruiner i väster.

Under lång tid levde invånarna i Västerplana huvudsakligen som jordbrukare. Trots skiftena har byn en samlad kärna och flera gårdslägen finns kvar på sina ursprungliga platser från 1600-talet och tidigare. Två statliga utpekade kulturvägar korsar området söder om kyrkan. I korsningen finns en väghållningssten och en milsten i kalksten.

Stenhuggeri och kalkbränning blev tidigt viktiga näringar vid sidan av jordbruket i Västerplana och har satt stor prägel på området. Redan på 1000-talet kom stenhuggare tillsammans med missionärer från England och Tyskland, och på 1700-talet blev Västerplana känt för sin produktion av milstenar. Från 1600-talet nämns stenhuggare i flera källor, men ofta bara med förnamn och yrkestitel, såsom Håkan Stenhuggare år 1600 och Björn Stenhuggare 1623.

Under 1800-talet tog stenhuggeriet fart genom införandet av ångdrivna maskiner, vilket ökade produktiviteten. År 1873 grundades Hellekis Aktiebolag, som köpte flera gårdar i Västerplana för att säkra tillgången på sten. Marknaden expanderade och stenen skeppades från Västerplana till Hellekis hamn och vidare till Göteborg och andra städer runt Vänern samt till Köpenhamn.

Under 1800-talet blomstrade stenhuggeriverksamheten i Västerplana och skapade en mängd arbetstillfällen, vilket ledde till att befolkningen växte till omkring 400 invånare innan den började minska vid sekelskiftet 1900. Runt om på Kinnekulle kan man än idag se exempel på stenarbeten från Västerplana, som öppna spisar, trappor, skorstensinramningar, sidostycken till skorstenar, brunnskar, brunnslock med mera.

I områdets södra del ligger Stenhuggaregården på västra sidan av vägen, mellan Storegården och Gästgivaregården. Namnet Stenhuggaregården förekommer i jordeböcker redan från år 1611, och gården hörde till de två skattehemman som omnämns i området redan på 1500-talet. Andra historiska gårdslägen i byn är Storegården, Skattegården, Sigfridsgården, Skedesgården och Per Törnesgården, vilka alla ägdes av fria bönder som betalade skatt till kronan eller staten. Dessa gårdslägen finns kvar i Västerplana än idag.

Stenhuggaregårdens huvudbyggnad uppfördes mellan 1860 och 1861 av Pehr Jaensson, även känd som ”Stenpatronen”. Gården moderniserades 1928 och utökades med en flygel 1938. Stallet och ladugården är över 140 år gamla och en större ekonomibyggnad tillkom 1923.

Öster om vägen finns den gamla affären i Västerplana. Idag är byggnaden en privatbostad. Den del av huset som vetter mot Husabyvägen är byggd 1932, med tidstypiska detaljer som dörr- och fönsteromfattningar med klassicistiskt stildrag. År 1940 sammanfogades de två vinkelställda huskropparna. Söder om den gamla affärsbyggnaden ligger det gamla mejeriet, som byggdes med en putsad sockelvåning och en övervåning klädd med rödfärgad panel. Norr om den gamla affären ligger Per Törnesgården, med en mangårdsbyggnad från 1903, tillbyggd 1939. Gårdens ekonomibyggnader är från 1870 och 1880. Gården ägdes av Per Toresson 1641, togs i anspråk av Kronan 1685 och brukades under hela 1700-talet. På gården fanns Västerplanas telegrafstation fram till 1943, då den flyttades till Blomberg.

Mitt i byn ligger Västerplana kyrka vars äldsta delar härstammar från 1100-talet. Stenindustrin på Kinnekulle har bidragit med material till områdets många medeltida stenkyrkor, där Västerplana tillsammans med Forshem och Husaby hör till de äldsta.

Strax före kyrkan på västra sidan av vägen ligger Skattegården, även känd som Gästgivaregården i Västerplana. I husförhörslängder, församlingsböcker och jordeboken från 1685 benämns Gästgivaregården som Skattegården. Först år 1756 omnämns gården som Gästgivaregård. Värdshusrörelsen i Västerplana upphörde omkring år 1920, då Skattegården återfick sin funktion som enbart bondgård. Gårdens utformning har huvudsakligen bevarats sedan år 1873. Den grå byggnaden representerar den tidigare Gästgivaregården, medan den röda byggnaden utgör Skattegården.

Mitt emot Skattegården, på samma sida som kyrkan ligger Hagaberg, som tidigare var ett torp men senare blev platsen för Västerplanas bensinstation och bilverkstad. Bilverkstaden uppfördes 1953, och bensinpumparna var i bruk fram till 2011.

I Västerplana finns även flera välbevarade torp och gårdar från 1800- och tidigt 1900-tal, där uthus och ekonomibyggnader ibland är ännu äldre. Områdets mer sentida inslag omfattar den tidstypiska efterkrigsvillan Villaborg på fastigheten Västerplana 12:4, utförd i funktionalistisk stil med beige slätputsad fasad och valmat sadeltak. Byggnaden är välbevarad och speglar efterkrigstidens arkitekturideal med sin strama och stilrena utformning. Bakom Villaborg ligger soldattorpet Åtorp, ett torp från 1700-talet med tjocka kalkstensmurar, som nu nyttjas av hembygdsföreningen.

En annan välbevarad byggnad i Västerplana är bostadshuset på fastigheten Västerplana 2:5, ett mindre timmerhus från 1800-talets första hälft. Huset har tillbyggts på baksidan under senare tid och försetts med en inglasad veranda från sekelskiftet 1900. Det har ett sadeltak täckt med enkupigt tegel och en s.k. hallaskorsten (västgötsk skorsten med stående hallar av kalksten). Mitt emot ligger Västerplana gamla småskola, uppförd 1892 efter ritningar av H.E. Lindeman i Skedesgården. Skolan byggdes om och renoverades 1924 och inrymmer idag en tygaffär.

Varför är området viktigt att bevara?

Västerplana utgör en kulturhistoriskt värdefull miljö som speglar utvecklingen av både jordbruk och stenindustri på Kinnekulle. Byns bebyggelse och landskap vittnar om en lång kontinuitet, där det tidiga stenhuggeriet och jordbruket samexisterat och format bygdens utveckling. Kyrkan i Västerplana, med anor från tidig medeltid, är ett tydligt exempel på platsens historiska betydelse. Det omgivande jordbrukslandskapet, med små skiften, betesmarker och fornåkrar, bär spår av en brukningskontinuitet som sträcker sig tillbaka till förhistorisk tid.

Bymiljön i Västerplana är rik på välbevarad arkitektur och historiska miljöer. Här finns mangårdsbyggnader, torp och ekonomibyggnader från 1800- och tidigt 1900-tal som ger en levande bild av en traditionell radby, där byggnaderna återspeglar Västerplanas sociala och ekonomiska skiktning. Utöver de äldre byggnaderna bidrar även nyare inslag till byns historiska djup, som den gamla affären från 1932 och den funktionalistiska villan Villaborg.

Stenindustrins arv i Västerplana är kulturhistoriskt värdefullt då det speglar en näring som haft en djupgående påverkan på byns och Kinnekulles ekonomiska och sociala utveckling. Genom produktionen av milstenar på 1700-talet och byggnadssten på 1800-talet förankrades Västerplana i en stark hantverkstradition. Stenindustrin bidrog inte bara till den ekonomiska utvecklingen utan formade också byns identitet och landskap genom sitt hantverk och sin export.

Viktiga karaktärsdrag

• Västerplanas bebyggelsestruktur med tätt placerade byggnader längs vägen.
• Västerplana kyrka med medeltida långhus, kor, stiglucka och välbevarade inventarier från 1100-talet.
• Bevarade gårdslägen med rötter från 1600-talet och tidigare, som Skattegården/Gästgivaregården och Stenhuggaregården.
• Infrastruktur och arkitektur kopplade till Västerplanas stenhuggerihistoria, exempelvis ruiner av kalkugnar och Stenhuggaregården från 1800-talet.
• Det öppna jordbrukslandskapet med betesmarker, små åkerskiften och fornåkrar, vilket speglar markens kontinuerliga brukande.
• Välbevarade byggnader från 1800- och tidigt 1900-tal, inklusive mangårdsbyggnader, torp och ekonomibyggnader.
• Funkisvillan Villaborg, en välbevarad bostad från efterkrigstiden med originaldetaljer intakta.
• Historiska vägmärken som väghållningssten och milsten i kalksten.
• Bebyggelse med socialhistoriskt värde, såsom Gästgivargården, soldattorpen, den gamla affären, småskolan och den tidigare bensinstationen, som alla bidrar till platsens historiska djup.

Riktlinjer för framtida utveckling

• Tillbyggnader, ombyggnader och andra ändringar utförs varsamt så att bebyggelsens karaktärsdrag, vad avser placering, skala, volym, utformning och färgsättning, inte förvanskas.
• Nya ekonomibyggnader för jordbruket uppförs med hänsyn till områdets karaktär avseende placering, skala, gestaltning, material och kulörer.
  
• Eventuellt ny bebyggelse anpassas i skala, placering, gestaltning, material och kulörer till områdets sammanhållna karaktär. För området typiska fasadmaterial som kalksten och trä används med fördel.
  
• Särskilt kulturhistoriskt värdefulla byggnader och bebyggelseområden bevaras. Åtgärder och ändringar som utförs får ej förvanska dess kulturhistoriska värde.

Lagskydd

Hela miljön utgör riksintresse för kulturmiljövården, Kinnekulle [R 11]. Riksintressen ska skyddas mot åtgärder som påtagligt kan skada områdets karaktär och kulturhistoriska läsbarhet. Bestämmelserna aktiveras vid ändrad markanvändning vid vissa beslut eller tillståndsprövningar enligt bl.a. plan- och bygglagen och miljöbalken.

Fornlämningar är skyddade enligt kulturmiljölagens 2 kapitel och får inte skadas. Lämningar får ej rubbas, tas bort, grävas ut, täckas över eller på annat sätt ändras eller skadas utan Länsstyrelsens medgivande.

Kyrkliga kulturminnen får inte ändras utan tillstånd från Länsstyrelsen enligt kulturmiljölagens 4 kapitel.

Landskapselement, såsom stenmurar i jordbruksmark, åkerholmar, odlingsrösen, alléer eller småvatten och våtmark i jordbruksmark utgör viktiga biotoper. De är skyddade enligt miljöbalkens 7 kapitel och förordningen om områdesskydd samt genom generellt biotopskydd.