Kinne-Klevas kulturmiljö

Kinne-Kleva kyrkby utgör ett exempel på hur två äldre kyrkbyar skiftats ut och hur byarnas medeltida kyrkor rivits för att ersättas av en ny gemensam kyrka under 1800-talets slut.

Kinne-Kleva ligger på Kinnekulles sydöstra del, vid branten – ”kleven”, där berggrunden går från urberg till sandsten. Bebyggelsen är koncentrerad till området vid kyrkan och längs vägen som leder genom kyrkbyn. Kinne-Kleva kyrka från 1870 utgör tillsammans med intilliggande äldre skolbyggnader från 1800-talets slut och 1920-talet kyrkbyns centrum. Merparten av övrig bebyggelse ligger sedan längs vägen västerut mot Husaby.

Kinne-Kleva omnämns i skriftliga källor första gången 1290, som namn på kyrkbyn som då låg en kilometer norrut. Där låg både en medeltida kyrka och en relativt stor by. Kinne-Kleva gamla kyrka revs 1870, samtidigt som Sils medeltida kyrka, belägen strax sydost om den nya kyrkan, revs ett år senare. De bägge församlingarna slogs samman och Kinne-Kleva nya kyrka blev församlingens gemensamma kyrka. I samband med detta skiftades också den gamla byn, och de flesta gårdarna flyttades ut från bykärnan.

På platsen för dagens kyrkby låg fram till mitten av 1800-talet mestadels torp, backstugor samt ängs- och åkermark. Den småskaliga torpkaraktären är fortsatt bevarad i kyrkbyns västra del, med en tät bebyggelse med främst äldre bostadshus, mindre ekonomibyggnader och uthus med en sammanhållen utformning.

Direkt väster om kyrkan ligger byns gamla skolbyggnader, den äldre från slutet av 1800-talet och den yngre från 1920-talet. Tillsammans med kyrkan utgör de byns största byggnader och är ovanligt välbevarade.

Öster om kyrkan ligger den tidigare pastorsexpeditionen och söder om kyrkan ligger Anders-Eriksgården, en av de gårdar som låg på platsen före kyrkbyns flytt.

Mitt i byn, norr om vägen finns ett större gravfält, med ett femtontal stensättningar. 500 meter västerut är ytterligare ett gravfält beläget, med ett 20-tal stensättningar, enstaka resta stenar och en domarring. Lämningstyperna är sådana som oftast förknippas med järnåldern.

Området kring Kinne-Kleva har från 1800-talets slut och framåt präglats av stenindustrin och under 1930- och 40-talen av den storskaliga alunskifferoljeproduktionen vid Flottans skifferoljeverk som skedde där motorbanan Kinnekulle ring är belägen.

Varför är området viktigt att bevara?

Kinne-Kleva kyrkby utgör ett ovanligt tydligt exempel på hur två äldre kyrkbyar skiftats ut och hur byarnas medeltida kyrkor rivits för att ersättas av en ny gemensam kyrka under 1800-talets slut. Den småskaliga bebyggelsen med delvis bevarade äldre torp och mindre ekonomibyggnader och uthus ger byn en ovanlig karaktär och skiljer sig från övriga byar på Kinnekulle. Byns stora skolbyggnader och den nya kyrkan från 1870-talet visar tydligt hur befolkningsökning och omdaningen av jordbruket påverkade landsbygdens byar.

Viktiga karaktärsdrag

• Den stora och mycket tidstypiska kyrkan från 1870-talet.
• De bägge äldre skolbyggnaderna från 1800-talets slut respektive 1920-talet.
• Den småskaliga och sammanhållna bebyggelsen med äldre torp och mindre ekonomibyggnader och uthus belägna längs vägen.
• Enstaka äldre gårdar med äldre mangårdsbyggnad och större ekonomibyggnader.

Riktlinjer för framtida utveckling

• Tillbyggnader, ombyggnader och andra ändringar utförs varsamt så att bebyggelsens karaktärsdrag, vad avser placering, skala, volym, utformning och färgsättning, inte förvanskas.
• Nya ekonomibyggnader för jordbruket uppförs med hänsyn till områdets karaktär avseende placering, skala och gestaltning.
• Ny bebyggelse anpassas i skala, placering och gestaltning till den äldre småskaliga bebyggelsen längs vägen.
• Särskilt kulturhistoriskt värdefulla byggnader och bebyggelseområden bevaras. Åtgärder och ändringar som utförs får ej förvanska dess kulturhistoriska värde.

Lagskydd

Hela miljön utgör riksintresse för kulturmiljövården, Kinnekulle [R 11]. Riksintressen ska skyddas mot åtgärder som påtagligt kan skada områdets karaktär och kulturhistoriska läsbarhet. Bestämmelserna aktiveras vid ändrad markanvändning vid vissa beslut eller tillståndsprövningar enligt bl.a. plan- och bygglagen och miljöbalken.

Fornlämningar är skyddade enligt kulturmiljölagens 2 kapitel och får inte skadas. Lämningar får ej rubbas, tas bort, grävas ut, täckas över eller på annat sätt ändras eller skadas utan Länsstyrelsens medgivande.

Kyrkliga kulturminnen får inte ändras utan tillstånd från Länsstyrelsen enligt kulturmiljölagens 4 kapitel.

Landskapselement, såsom stenmurar i jordbruksmark, åkerholmar, odlingsrösen, alléer eller småvatten och våtmark i jordbruksmark utgör viktiga biotoper. De är skyddade enligt miljöbalkens 7 kapitel och förordningen om områdesskydd samt genom generellt biotopskydd.