Götene kommuns kulturmiljöprofil

Det geografiska område som idag utgör Götene kommun har historiskt utgjorts av 20 socknar. 1967 slogs Götene köping, Husaby landskommun och Kinnekulle landskommun samman och blev 1971 till Götene kommun.

Götenes kulturhistoriska utveckling, och dagens Götene kommun präglas i stor utsträckning av de övergripande kulturhistoriska sammanhang som presenteras i detta kapitel. Vissa skeenden och händelser är avgränsade till en viss tid, medan andra pågått och format platsen över lång tid.

Götene kommun är en plats med ett väldigt stort tidsdjup. Oavsett var man är i kommunen finns flera hundra, om inte tusentals, år av historia mer eller mindre synlig i landskapet, vilket formar Götenes unika kulturmiljöprofil.

Förhistorisk tid – Gravar och hällristningar

Götene kommun har under mycket lång tid befolkats av människan. Efter inlandsisens avsmältning gjorde landhöjningen att mer och mer land reste sig ur vattnet. För omkring 11 000 år sedan utgjorde Kinnekulles mer höglänta delar en ö och stora delar av kommunens centrala delar låg under havsytan. Spår och lämningar från Götenes äldsta förhistoria finns främst i form av boplatslämningar från äldre och yngre stenåldern. De mest spektakulära och karaktäristiska lämningarna från yngre stenåldern (neolitikum) är dock de många hällkistor, eller stenkammargravar, som finns runt om på Kinnekulle.

På Kinnekulles södra delar och i ett öst-västligt stråk genom kommunen finns en mängd hällristningar och skålgropar som är typiska för bronsåldern. Mest spektakulära är hällristningarna vid Flyhov, strax nordost om Husaby. Flyhov utgör Västergötlands största hällristningslokal med närmare 500 olika ristningar och skålgropar. För bronsåldern karaktäristiska motiv som skålgropar, fotsulor, solkors och skepp återfinns på platsen.

Från järnåldern finns en stor mängd lämningar spritt över stora delar av kommunen. Såväl gravfält som stensättningar är fornlämningstyper som oftast härrör från järnåldern. Den mest monumentala järnålderlämningen i kommunen utgörs av de två höga runstenarna invid gravfältet Källby hallar. Den stora utbredningen av lämningar tyder på att kommunen redan under järnåldern hade en spridd befolkning över stora delar av området, vilket blir än tydligare in i historisk tid med de många tidigmedeltida kyrkor som uppförts runt om i kommunen.

Medeltida maktcentrum

De centrala delarna av Västergötland utvecklas till centrala platser och maktcentra under tidig medeltid parallellt med kristnandet av Sverige under 900- och 1000-talet. I Götene kommun utgör Husaby en mycket viktig plats där Olof Skötkonung lät sig döpas kring år 1000 i någon av de två källor som finns vid Husaby. Därefter uppfördes troligen en träkyrka på platsen, som sedan byggdes till med dess karaktäristiska torn och sedermera en stenkyrka under 1100-talet. Husaby kom, under lång tid, att fungera som biskopssäte vid sidan av stiftsstaden Skara, vilket ruinerna efter Biskopsborgen från 1400-talet vittnar om.

Kristnandet resulterade också i att en stor mängd kyrkor uppfördes. I Götene kommun uppfördes ett femtontal kyrkor under 1100- och 1200-talet. Enstaka medeltida kyrkor revs och ersattes med större kyrkor under 1800-talet, men majoriteten av kommunens medeltida kyrkor finns fortfarande kvar och ger området en säregen prägel.

Det medeltida kyrkobyggandet gav också upphov till det som kom att prägla Kinnekulle under lång tid framåt: brytningen av kalk- och sandsten för kyrkobyggande och för kalkbränning.

Den agrara utvecklingen

Jordbruket är något som präglat markanvändningen och landskapet allt sedan yngre stenåldern och som alltjämt präglar landskapet i dagens Götene. Framför allt bland bevarade äldre hagmarker är spåren efter förhistoriskt och medeltida jordbruk synligt, exempelvis inom naturreservatet Västerplana Storäng där agrara lämningar i form av stensträngar, rösen och terrasser finns kvar. Jordbrukets historia präglas av de naturgivna förutsättningarna, vilket framför allt på Kinnekulle hänger samman med den kalkrika jorden, som exempelvis finns på alvarsmarkerna på Österplana hed.

På platåbergets sluttningar finns en stor mängd småskaliga odlingslandskap med bevarade äldre strukturer som fägator, äldre vägsträckningar, stenmurar av kalksten och smååkrar, tillsammans med äldre partier med ädellövskog. Kinnekulle kom tidigt att präglas av större jordegendomar med många säteribildningar, vilka sedan kom att ägas av adeln. De stora godsens sammanhängande odlingsmarker har präglat landskapets struktur på västra sida av Kinnekulle under många hundra år. Det rådande odlingssystemet utgjordes av tresäde vilket innebar att åkermarken delades in i tre gärden varav ett låg i träda medan de två andra odlades. Tresädet övergavs sedan i samband med 1700- och 1800-talets stora jordbruksreformer och konstgödselns intåg. Stenbrytning, stenhuggeri och kalkbränning har allt sedan medeltiden utgjort viktiga binäringar till jordbruket kring Kinnekulle.

Den storskaliga jordbruksreformen som påverkat hela landets agrara miljöer utgörs det som kom att kallas laga skifte, då ägogränser och bebyggelse förändrades i de flesta byar. I Götene skedde skiftet relativt tidigt, mellan 1820-talet och 1850-talet. Då många byar i kommunen inte var så stora syns skiftets konsekvenser främst i form av mer sammanhållna inägor och enstaka gårdar som flyttat ut från den tidigare bykärnan. De nya ägogränserna som kom till i samband med laga skifte syns fortfarande tydligt på många platser i landskapet.

Rörelsemönster och infrastruktur

Med sitt läge mellan Vänern och Västgötaslätten har Götene kommun varit ett område dit människor har rört sig, både till, från och genom under mycket lång tid. Den stora koncentrationen av kyrkbyar har gett ett finmaskigt vägnät som allt sedan medeltiden fungerat som viktiga rörelsestråk genom landskapet.

Vägnätet i kommunen följer i många fall fortfarande de medeltida stråken. På 1600-talet rustades vägnätet upp för att uppfylla dåtidens svenska standard. Det uppfördes gästgiverier och milstenar sattes upp längs med landsvägssträckningarna i enlighet med 1649 års gästgivarordning.

Dagens E20 som sträcker sig genom kommunen, mot Stockholm i öster och Göteborg i väster har först under 2000-talets början delvis byggts ut med nya sträckor med mer modern standard. Den gamla riksvägen passerade fram till 1950-talets mitt rakt genom Götene, från Skara i söder och vidare mot Mariestad via Holmestad, innan den flyttades ut från tätorten.

Parallellt med vägnätet har Vänern utgjort en viktig transportled och människor har färdats över vattnet sedan förhistorisk tid. Hamnar och ankringsplatser har funnits längs med hela kommunens Vänerkust där vikar och öar gett skydd från väder och vind. Både vid Blomberg och Hällekis finns belägg för medeltida hamnlägen. Men även vid Råbäck, Hönsäter och Källby har hamnlägen funnits sedan lång tid. I samband med den växande kalk- och stenindustrin anläggs också nya och större hamnar med kajer och pirar av sten under 1870-, 80- och 90-talen. Även kanalbåtarna på Göta kanal anlöpte Hällekis hamn, vilket bidrog till platsens betydelse.

Den framväxande stenindustrin, i kombination med att Kinnekulle började bli en turistattraktion under slutet av 1800-talet, utgjorde grunden för byggandet av den första järnvägssträckningen i kommunen. Skara–Kinnekulle–Vänerns Järnväg (SKWJ) som invigdes 1887 hade stationer i Lundsbrunn, Götene och Gössäter samt flera mindre hållplatser längs sträckan, som slutade vid Hönsters hamn. 1889 öppnade sedan Mariestad–Kinnekulle Järnväg mellan Mariestad och Gössäter via Forshem. Linjen Lidköping – Hällekis öppnades för trafik 1897 och kompletterades året efter med sträckan Hällekis – Forshem. 1924 invigdes Södra Kinnekulle Järnväg mellan Källby och Kinne-Kleva. Statens Järnvägar införlivade samtliga privata järnvägar under 1940-talet och flera banor lades ned under 1950-talet. Sträckan Lidköping – Mariestad byggdes om på 1960-talet och är idag den enda kvarvarande järnvägen med reguljär trafik, medan sträckan Skara – Lundsbrunn trafikeras som museijärnväg.

Stenen och industrin

Kinnekulles platåberg, som består av urberg, sandsten, alunskiffer, kalksten, lerskiffer och diabas har tidigt utgjort grunden för det som sedan blev områdets stora industriverksamheter i modern tid.

Redan under 1100-talet bröts sandsten och kalksten för kyrkobyggen på olika platser i området. Kalksten kom också att brytas för att bränna kalkbruk till kyrkobyggnationerna. Kalktillverkningen på Kinnekulle började som en småskalig verksamhet under medeltiden men utvecklades med tiden till en storskalig industri. På 1890-talet fanns här hela 17 kalkbruk med kalkugnarna som löpte som ett pärlband runt hela Kinnekulle. Industrialismen under 1800-talet medförde stora förändringar, där modernisering av kalkbruken drevs på av ökad 21 efterfrågan och förbättrade transportmöjligheter. Samtidigt förändrades kalkens huvudsakliga användningsområde. Kalkens huvudsakliga användningsområde skiftade från murbruk till jordförbättring, då cement började ersätta murkalken under 1870-talet. I takt med att jordbruket utvecklades skapades en stor marknad för kalk som gödningsmedel, och vid sekelskiftet gick hela 90 % av produktionen till jordbruket.

De många milstenar som står längs med äldre vägsträckningar runt om i Skaraborg, krönta med Karl XII:s monogram och årtalet 1707 är alla huggna i Västerplana. Även yngre milstenar av kalksten höggs i Västerplana senare under 1700-talet. Bearbetad natursten från Kinnekulle har använts som byggnadsmaterial under många hundra år. Råbäcks Mekaniska Stenhuggeri, som idag är ett arbetslivsmuseum, är ett exempel på hur det som tidigare var ett hantverk utvecklades till en industri kring förra sekelskiftet.

De många mindre kalkbruken och kalkbrotten lades ner under 1900-talets mittmedan den storskaliga produktionen vid Hällekis cementfabrik fortsatte innan fabriken lades ner 1978.

De många stenbrotten och lämningar efter kalkugnar har lämnat stora spår i landskapet, där stora brottet utanför Hällekis idag är en sevärdhet.

Även alunskiffer har utvunnits, främst under 1700- och 1800-talet, för att utvinna alun i saltform för betning i färgerier och garverier. Då olja även kan utvinnas ur skiffer uppfördes ett skifferoljeverk i Kinne-Kleva under 1920-talet. Skifferoljeverket köptes av staten 1932 och producerade olja till flottans fartyg fram till 1946 då verket lades ned.