Hällekis kulturmiljö

Hällekis är ett utpräglat brukssamhälle beläget vid Vänern på Kinnekulles norrsida. Dagens samhälle började växa fram och utvecklas tillsammans med den cementindustri som anlades på platsen av Hellekis aktiebolag under början av 1890-talet och under många år drevs av Cementa.

När cementfabriken uppfördes hette orten Hönsäter eftersom den låg på godset Hönsäters mark. Att samhället bytte namn kom sig av att det när post- och järnvägsstationen anlades 1897 ansågs finnas en risk att förväxla Hönsäter med Högsäter i Dalsland varför man i stället valde namnet Hällekis från ortens industri och andra stora gods - Hellekis.

Även innan cementfabrikens tillkomst har området präglats av industri och tillvaratagande av de rika naturtillgångar som Kinnekulle innehar. I Svenskt ortnamnslexikon anges att första delen av namnet Hällekis härstammar från ”helig” eller ”Helge” och att andra delen, kis, kan komma från norskans kis med betydelsen bula eller buckla som då syftar på ett berg eller kulle. Namnets innebörd skulle då kunna bli ”Helig kulle”. I boken Kinnekullebyggd från 1976 gör Lars Buller tolkningen att namnets innebörd är ”heligt grus” eller ”platsen där det finns heligt grus”. Oavsett tolkning säger namnet något om att platsen sedan länge ansetts betydelsefull och att Hällekis har en mycket lång historia med koppling till områdets rika naturtillgångar.

Landskapet i och runt Hällekis präglas av platåberget Kinnekulle som utöver att utgöra en artrik och vacker naturmiljö vid kanten av Vänern även i och med sin uppbyggnad med lager av olika bergarter under lång tid utgjort en värdefull tillgång för traktens bönder och markägare som haft brytning och förädling av kalksten och alunskiffer som viktig binäring.

Av kalkstenen gjordes redan under tidig medeltid kalkbruk, något som kan ses än i dag i områdets medeltida kyrkor. Från början brändes kalken i grävda markgropar men under 1700-talet utvecklades tekniken till mer raffinerade kalkugnar. Den första industrin på Kinnekulle var dock Hönsäters alunbruk som startade så tidigt som 1768, men snart började även kalk brännas.

Alunbruket var beläget mellan Hönsäters herrgård och järnvägsstationen och hade sin storhetstid under första halvan av 1800-talet. Brukets huvudprodukt var alunsalt som användes av färgerier, garverier och pappersbruk. Allt eftersom andra produkter ersatte alunsaltet minskade efterfrågan och alunbruket lades ner 1856.

Vid sidan av alunbruket drev Hönsäter flera verksamheter, bland annat ett tegelbruk och ett kalkbruk med flera ugnar. Kalkbruket var beläget direkt sydost om Hönsäters gård. När Hönsäters bruk 1873 köptes av Hellekis Aktiebolag revs alunbrukets kvarvarande byggnader medan kalkbrukets verksamhet fortsatte. En järnväg byggdes 1878 mellan kalkbruket och hamnen. Hellekis Aktiebolag fortsatte en omfattande kalkproduktion in på 1950-talet även om produktionen vid Hönsäters bruk upphörde tidigare än så. Kalkbruksområdet utgör idag ett fornlämningsområde med synliga rester efter ett 40-tal kalkugnar och slagghögar i grönskan. Genom området leder idag ett motionsspår.

Redan när Hellekis aktiebolag förvärvade Hönsäter var målet att uppföra en cementfabrik. Av olika skäl kom det dock att dröja nära 20 år innan cementfabriken stod färdig. Först 1892 kom produktionen i gång. Brukets försäljning kom tidigt att ske genom Cementa, ett bolag som ägdes gemensamt av de svenska cementtillverkarna. 1913 övertog Skånska Cement Hellekisfabriken. Verksamheten lades sedan ner 1978.

Som i många bruksorter har samhället Hällekis utveckling starka band till ortens industri. Utöver att industrin lockat människor till orten som därmed vuxit har bruket också stått för samhällets uppbyggnad och utveckling genom investeringar i såväl bostäder, samhällsservice och infrastruktur, antingen i egen regi eller genom bidrag och donationer.

Den kanske mest kända delen av Hällekis idag är de gamla husen med arbetarbostäder vid Falkängarna, som har blivit ett besöksmål med sina hantverksbutiker. Dessa bostadshus är ett tidigt exempel på byggnader som uppfördes av cementbolaget. De första två husen uppfördes 1896 och de övriga sex tillkom under åren framtill 1906. Varje hus bestod ursprungligen av åtta lägenheter med ett rum och kök vardera.

Redan under Hönsäterepoken uppfördes dock flera arbetarbostäder. Två byggnader som finns kvar idag är de så kallade ”Byggena” på Hönsätervägen 4. Dessa två bostadshus i två våningar uppfördes redan 1875 och rymde vardera tio stycken enrumslägenheter med kök. Byggnaderna har renoverats och byggts om ett flertal gånger sedan de uppfördes.

Andra exempel på byggnader som uppförts helt eller delvis med finansiering av cementbolaget är småskola (1898), samlingslokal med läsrum (1901) som utvecklades till både bibliotek och biograf, vävskola (1904), sjukstuga och barnmorskemottagning (1907), magasinsbyggnad till kooperativ handel (1907), försörjningshem (1909), hushållsskola (1912), Hönsäters kapell och kyrkogård (1913), affärshus (1938), bad- och tvättinrättning (1944) samt ny prästgård med pastorsexpedition (1967). Många av dessa byggnader finns kvar idag men med annan användning.

Utöver dessa var cementbolaget också delaktiga i flera bostadsbyggen. Förutom Falkängarna uppförde bolaget också arbetarbostäder längs Stakeklevsvägen innan de övergick till att subventionera egnahemsbebyggelse i Sjösäter, längs Sjösätervägen och Sjöråsvägen, som i huvudsak bebyggdes 1932 – 1956. Från 1956 subventionerades egna hem i området mellan Stakes väg och Lövängsvägen. Även nödvändig infrastruktur som vatten, avlopp och vägar uppfördes av bolaget.

I många fall bekostade bolaget utöver uppförandet även driften av byggnadens verksamhet. I sjukstugan fanns till exempel en heltidsanställd sköterska samt läkare en dag i veckan som bekostades av cementbolaget. Sjukstugans verksamhet var fortfarande kvar när cementtillverkningen upphörde på 1970-talet. Hushållsskolans verksamhet ändrades efter några år till matbespisning för bolagets anställda ungkarlar, även denna verksamhet drevs fram till 1970-talet.

I många fall var det arbetarna som genom framställningar till bolaget bad om bidrag till olika samhällsnyttiga byggnationer, verksamheter eller föreningar. Som den kooperativa butiken eller bidrag till inköp av instrument till en mässingsorkester för att nämna två exempel.

Sammanfattningsvis har dagens Hällekis formats starkt av cementbolaget, som inte bara bidrog till mycket av ortens bebyggelse utan också skapade viktig infrastruktur för cementtillverkningen som truckvägen till Stora stenbrottet men
också andra byggnader och anläggningar kopplade till bruket.

Varför är området viktigt att bevara?

I dagens Hällekis är ortens långa och kontinuerliga brukshistoria tydligt avläsbar genom att många byggnader och sammanhang bevarats in i vår tid. Tydligast är utvecklingen som skett under 1900-talet från ett litet brukssamhälle under ett av de stora godsen till en modern industriort med starka band mellan industrin och samhället. Utvecklingen blir särskilt tydlig genom att den skett koncentrerat utan att ett nytt lager i större utsträckning tagit över ett annat. Historien går att följa från godset och de gamla kalkugnsruinerna genom samhällets huvudgata som passerar äldre arbetarbostäder och järnvägsstationen på sin väg ner mot bruksområdet beläget strategiskt med anslutning till både järnväg och hamn. Från kärnan runt stationen har samhället vuxit med nya bostadsområden som tydligt visar samhällsutvecklingen under 1900-talet sett till standardhöjningar och förbättrade levnadsvillkor.

Utöver bebyggelsen finns även flera lämningar i samhälles närhet som gör att förståelsen för samhällets tillkomst och utveckling blir tydlig. Bara åsynen av det stora stenbrottet ger förståelse och insikter, dels för materialet som hämtats där men också för omfattningen och betydelsen av verksamheten vid bruket och för de som under hela sina yrkesliv jobbade där. För att förstå områdets utveckling och historia är de mindre iögonfallande lämningarna, såsom truckvägen från brottet till bruksområdet och de äldre lämningarna med fornlämningsstatus, minst lika viktiga

Viktiga karaktärsdrag

• Infrastruktur med koppling till bruket så som järnvägsstationen, kvarvarande lämningar av järnvägen mellan bruket och brottet som Industrivägens dragning, truckvägen och hamnen.
• Bebyggelsen längs Hönsätervägen från bruksområdet till Hönsäters herrgård, där mycket av bebyggelsen uppförd av cementbolaget är koncentrerad.
• Samhällets kvarvarande bebyggelse med koppling till bruket.
• Bebyggelsestrukturen med tydliga årsringar i bostadsbeståndet som Falkängarna, Sjösäter samt bebyggelsen mellan Stakes väg och Lövängsvägen.
• Hönsäters herrgård med tillhörande bebyggelse och trädgårdsanläggning.

Riktlinjer för framtida utveckling

• Nya bebyggelseområden uppförs utan att de tar över äldre tiders historiska lager. Samhället fortsätter därmed att utvecklas på samma sätt som det gjort under 1900-talet.
• Tillkommande enstaka bebyggelse uppförs med stor hänsyn till samhällets struktur och tydliga indelning i historiska epoker.
• Äldre bebyggelse med koppling till bruket hanteras med stor varsamhet. Underhåll och förändring sker med utgångspunkt i dess ursprungliga material och karaktär med målet att vidmakthålla eller öka byggnadens eller områdets kulturhistoriska värde och historiska läsbarhet.
  
• Särskilt kulturhistoriskt värdefulla byggnader bevaras. Åtgärder och ändringar som utförs får ej förvanska dess kulturhistoriska värde.

Lagskydd

Delar av miljön utgör riksintresse för kulturmiljövården, Kinnekulle [R 11].
Riksintressen ska skyddas mot åtgärder som påtagligt kan skada områdets karaktär och kulturhistoriska läsbarhet. Bestämmelserna aktiveras vid ändrad markanvändning vid vissa beslut eller tillståndsprövningar enligt bl.a. plan- och bygglagen och miljöbalken.

Fornlämningar är skyddade enligt kulturmiljölagens 2 kapitel och får inte skadas. Lämningar får ej rubbas, tas bort, grävas ut, täckas över eller på annat sätt ändras eller skadas utan Länsstyrelsens medgivande.

Hönsäters herrgård är byggnadsminnesförklarat och får inte ändras utan tillstånd från Länsstyrelsen enligt kulturmiljölagens 3 kapitel.

Kyrkliga kulturminnen får inte ändras utan tillstånd från Länsstyrelsen enligt kulturmiljölagens 4 kapitel.