Invasiva växter

Blomsterlupin utgör ett hot mot biologisk mångfald då den konkurrerar ut växter i de miljöer som den trivs i, som till exempel vägkanter och järnvägsbankar.

Blomsterlupin omfattas idag inte av den lagstiftning som rör invasiva främmande arter, men eftersom den är mycket invasiv rekommenderar Naturvårdsverket att man avstår från att plantera den och försöker förhindra att den sprider sig om man har den på sin mark.

Bidra gärna till att bekämpa blomsterlupin genom att slå den innan den sätter frö, slå gärna flera gånger på en växtsäsong. Vid en mindre förekomst kan du ta bort hela växten genom att gräva eller dra upp den. Växtmaterialet bör tas bort så att växtplatsen inte blir för näringsrik. Återkom till samma område senare under växtsäsongen och även följande år för att ta bort växterna som har grott från fröna i marken. Observera att markägarens tillstånd krävs om du vill göra åtgärder på annans mark!

Jättebalsamin är listad på EU:s förteckning över invasiva främmande arter, vilket innebär att den är förbjuden att importera, sälja, odla, transportera, använda, byta och sätta ut i naturen.

Spridning av jättebalsamin kan förhindras genom att slå den innan den blommar och sätter frö. Se till att ta bort fröställningarna från området eftersom fröna kan eftermogna. Samma område bör besökas senare under växtsäsongen och även följande år för att ta bort växter som har grott från frön i marken. Var försiktig vid hantering av växten, frön och jordmassor som kan innehålla frön. En annan metod är att rycka upp hela växten ur marken, lägg sedan i sopsäckar och förslut väl. Sopsäckarna kan lämnas till återvinningscentralen.

Växtavfallet ska inte komposteras utan förbrännas eller lämnas till återvinningscentral.

Observera att markägarens tillstånd krävs om du vill göra åtgärder på annans mark!

Jätteloka är listad på EU:s förteckning över invasiva främmande arter, vilket innebär att den är förbjuden att importera, sälja, odla, transportera, använda, byta och sätta ut i naturen.

Bekämpa arten metodiskt genom att ta bort fröställningar kontinuerligt under många år till dess att fröbanken i jorden är utarmad. Det är viktigt att se till att fröställningarna inte lämnas kvar i området.

Använd alltid skyddskläder och glasögon, växtsaft kan i kombination med solljus orsaka svåra blåsor på huden. Andra metoder är rotkapning och uppgrävning som bör upprepas flera gånger per säsong. Det går också att kväva växten genom att täcka marken på våren. Hantera växtavfall och jord som kan innehålla frön så de inte sprids vidare.

Effektivast är att bränna blom- och fröställningarna. Delar av stam och blad kan lämnas på marken eller i kompost. Är det en liten mängd kan det läggas i hushållsavfallet, är det mycket växtavfall tar återvinningscentralen emot växtmaterial för förbränning.

Observera att markägarens tillstånd krävs om du vill göra åtgärder på annans mark.

Kanadensiskt gullris kan bli upp till två meter hög och har en stor spridningsförmåga. Arten har en tendens att invadera och sprida ut sig på öppna sandrika och näringsfattiga torrängar, stäppmiljöer och ruderatmarker, där inhemska lågvuxna och konkurrenssvaga växter annars skulle växa.

Det är mycket viktigt att växten inte får möjlighet att sätta frön som kan spridas till omgivningen. Varje planta kan ge upphov till flera tusen frön per år och dessa sprids effektivt med vinden.

Spridning av kanadensiskt gullris kan förhindras genom slåtter. Genomför slåtter minst två gånger under flera år. Denna åtgärd kan med fördel kompletteras med insådd av inhemska arter. Observera att markägarens tillstånd krävs om du vill göra åtgärder på annans mark!

Parkslide, släktingen jätteslide och hybriden hybridslide är alla seglivade växter med mycket stor spridningskraft, som snabbt kan ta över stora områden och tränger ut andra arter. De är stora problem i trädgårdar och i infrastruktur och är mycket svåra att bekämpa.

Parkslide är i Sverige den invasiva växt som är svårast att bekämpa. Arten kan etablera sig på nästan vilken typ av jord som helst. Den sprids med ytterst små rot- eller stamfragment som kan följa med vid flytt av jord. Det räcker med mindre än 1 gram av ett rotfragment för att en planta ska slå rot.

Parkslide har rötter som kan ligga i dvala i flera år för att senare igen börja sätta skott. Växten kan använda sina lagrade resurser till att skjuta nya skott många år efter att bekämpning har påbörjats och den kan reagera på bekämpningsförsök genom att skjuta rotskott upp till sju meter från huvudplantan.

Parkslide har högre tolerans mot kemiska bekämpningsmedel jämfört med många andra arter och kan få stor spridning genom att jordmassor med rotdelar flyttas till andra platser.

I dagsläget saknas bekämpningsmetoder som vi med säkerhet kan rekommendera eller garantera att de kommer fungera i alla situationer mot parkslide. Metoder som har visat sig fungera i vissa lägen kan i andra situationer resultera i ökad spridning och förvärrade problem.

Om parkslide inte utgör ett problem på växtplatsen eller breder ut och sprider sig rekommenderar Naturvårdsverket att du väntar med åtgärder. Under tiden är det klokt att ha växten under uppsikt för att kunna notera om den börjar sprida sig. Du kan till exempel markera ut ytterkanterna på beståndet med pinnar eller liknande.

Några av de mest invasiva främmande arterna finns upptagna på en lista i ett EU-direktiv, det vill säga en EU-lag. Dessa arter är förbjudna att importera, sälja, odla, föda upp, transportera, använda, byta, släppa ut i naturen eller hålla som husdjur. EU-listan uppdateras vartefter nya arter upptäcks eller kunskapen om dessa ökar. Det finns också arter som inte är ett hot på EU nivå, men som gör stor skada i Sverige. Från 1 januari 2019 började en svensk förordning om invasiva arter att gälla. Förordningen ger vägledning till svenska myndigheter om ansvar och roller i arbetet med bekämpning av invasiva arter. Den reglerar också hur en nationell lista över invasiva arter ska tas fram. Särskilda regler gäller för arter med stor spridning där utrotning inte är kostnads- eller nyttoeffektivt. Signalkräfta, jätteloka och jättebalsamin bedöms vara arter med stor spridning i Sverige.

Invasiva växter och djur på EU:s förteckning.