Gammal nyhet
Den här nyheten publicerades 3 oktober 2014 och är kanske inte aktuell längre.

Publicerad: 3 oktober 2014 13.45

Bibliotekets nyhetsbrev, September 2014

Publicerad: 3 oktober 2014 klockan 13.45

I månadens nyhetsbrev: 

Intryck från årets Bok och biblioteksmässa. Behövs nya barnböcker? Seminarier om nya biografier, "småstadsblues" och om konstnärsskap.

Behövs nya barnböcker?

Är det dags att ge mer plats för de nya böckerna? Frågan diskuterades av barnboksförfattarna Helena Bross, Mårten Melin och Johan Unenge.

”Ja, världen har förändrats”, svarar Helena Bross och menar att barnens verklighet inte är samma nu som då. Barnens nu behöver återspeglas i böckerna. Mårten Melin svarar också tydligt jakande. De nya barnböckerna behöver få mer plats, men det är svårt att få dem att synas i media. Det finns till exempel inte längre några boktips på TV, som tar upp barnlitteratur. Barnlitteraturen har blivit lågprioriterad och det leder till okunskap. Det blir svårare för vuxna att få vetskap om nya barnböcker. Då är det lätt att använda den äldre, välkända litteraturen. Johan Unenge säger så här; ”ja, absolut – be bibliotekarien om hjälp att till exempel ta reda på vilken bok som motsvarar Flugornas herre (1950-tal) i nutid”. Då blir kanske svaret Hungerspelen.

Vad ska litteraturen handla om?

Unenge frågar sig om författaren ska beskriva världen som den är, eller som vi vill att den ska vara. Policyn från förlagen styr ganska mycket i den frågan. Bross menar att dagens barn ser mycket mer via media och är mer medvetna om vad som händer i världen. Kanske blir det djupare diskussioner. Vågar vi möta barnen och prata om sådant? Melin tycker att det är hård press på barnboksförfattare. ”Vi som skriver för barn och unga får stå till svars för väldigt mycket. Kritiken är hårdare än för de som skriver för vuxna”, säger han.

Hur hittar man ingången till läsning?

Bross menar att läsning kräver koncentration. Barn behöver se att vuxna läser. Barn har inte så mycket lugn tid längre. De hinner inte ha tråkigt och fundera. De behöver ha mer hjälp, för att kunna bli bra läsare. Dagens mediesamhälle är hektiskt. Bra skolbibliotek, bemannade av bibliotekarier, är viktigt för att kunna föra ut litteraturen. Många föräldrar är obetänksamma och förstår inte alltid att barn måste få tid att öva på att läsa, få tid att fundera på vad de läser för att kunna utvecklas till samhällsmedborgare i det demokratiska samhället och för att de ska kunna studera vidare. Barnens läsning blir en grund att stå på, men många ser inte kopplingen mellan barnets läsning och barnets möjligheter längre fram i livet. Skolan och skolbiblioteket har en viktig roll här.

”Det man läser behöver på något sätt stämma överens med den egna verkligheten”, säger Melin. ”Svarta tavlan är faktiskt oftast vit nuförtiden. Samhället förändras och böckerna måste också förändras”. Även Unenge trycker på att det är viktigt med bemannade skolbibliotek. ”Barn är nyfikna och vill ha nya böcker. Bibliotekarierna har koll på utgivningen och de behövs för att böckerna ska nå ut”.

Unenge ser gärna att det ges ut fler böcker om barn med invandrarbakgrund. Förlagen vill hitta invandrare som skriver om den situationen/kontexten. De som vet vad de skriver om. Det finns mycket fördomar.

Bross avslutar med att säga: ”Vuxnas och barns läsning hör ihop. Samverkan!”

…………………………………………………………………………………………

Småstadsblues”…

var rubriken på ett seminarium som handlade om Kristina Sandberg: Liv till varje pris och Annelie Jordahl: Låt inte den här stan plåga livet ur dig, Mona.

”Liv till varje pris” är den tredje delen i en triologi om Maj, som gör en klassresa. I de tre böckerna får läsaren följa en ung kvinna, som mot sin vilja blir gravid och plötsligt är gift med en man hon inte känner. Maj har gift in sig i en ”fin” familj och kämpar med hemmafruidealet för att bli den perfekta makan, modern och värdinnan. Mot sig har hon svärmodern, mannens alkoholism och ett äktenskap som hon inte önskade och inte minst sitt eget dåliga självförtroende.  

Sandberg skildrar perioden 1930-1950 i den lilla staden Örnsköldsvik och lyfter fram kvinnoliv, som det egentligen inte skrivits om tidigare. Det var en tillvaro som inte syntes eller märktes när allt var perfekt, endast om det var ”skämmig oordning i linneskåpet”. Goda råd lärdes ut till hemmafrun i handböcker och tidskrifter. Maj försökte under krigsåren att vara kärleksfull och sörja för familjen och hemmet. Men under ytan ligger rädslan och oron för att något skall hända henne eller familjen. Under sina år som hemmafru har Maj lärt sig att sköta hem och familj, baka och laga mat, safta och sylta. Hon borde känna sig stolt och nöjd, men då på 1950-talet, har samhällets syn på hemmafrun förändrats. Det är inte fint att vara hemmafru längre.

Att föda ett barn (2010), Sörja för de sina (2012), Liv till varje pris (2014)

I boken ”Låt inte den här stan plåga livet ur dig, Mona” berättar författaren Anneli Jordahl sin mors historia. Mona kommer 17 år gammal till Östersund för att bli hembiträde. I familjens tvårumslägenhet skall hon sköta om städning, matlagning och barnpassning. Något eget privatliv är omöjligt. Ändå är det ett äventyr att flytta hemifrån och tjäna egna pengar. Mona träffar också en ung man, en musiker, och blir gravid. Men Harald har ingen avsikt att gifta sig med henne och göra henne ”ärbar”. Det är 1950-tal och att leva som ensamstående mamma är svårt, det är som att bli dömd på förhand.  Som ensamstående måste Mona arbeta och barnet lämnades ofta ensamt, det fanns ingen barnomsorg. Hela tiden fanns skräcken för att Barnavårdsnämnden skulle komma och inspektera och underkänna hemmet och ta barnet därifrån.

Läs även andra böcker av Anneli Jordahl;

Att besegra fru J (om Elsie Johansson) (2006), Jag skulle vara din hund (om Ellen Key) (2009), Augustenbad en sommar (2011).

 

Jaget i konsten”

I detta seminarium möttes författarna Torgny Lindgren och Inger Edelfeldt. 

Båda är aktuella med var sin bok om konstnärskap: Klingsor respektive Konsten att dö.

Torgny Lindgren har burit på Klingsor i sitt huvud i 60 års tid och nu var det dags att han fick komma fram. På en skogsvandring upptäcker Klingsor något märkligt. På en stubbe står ett glas rakt. Men hemma på köksbordet står glaset inte rakt utan snett. Klingsor upptäcker då att materien inte är död utan kan anpassa sig, till exempel efter en snett huggen stubbe. Det finns ingen död, vårda det och gör konst av det. Denna insikt funderar han på under hela sitt liv och målar tavla på tavla på samma duk. Men han utvecklas inte i sitt konstnärskap. Han är en medelmåtta, vilket Torgny Lindgren finner är något djup mänskligt, fint och stort. Det finns inte många stora konstnärer, Dürer var en av dem.

I Konsten att dö möter vi en medelålders kvinna, Jacky, som är fotograf. Fotograferandet har blivit hennes trygga tillflykt, men också ett fängelse. Hon vill vara fri och självständig, stolt och nyfiken. Hon har nu kommit till en punkt i livet då hon börjar ifrågasätta självklara saker. Monia blir hennes modell och detta möte blir början på en förändring

Biografin som tummelplats

I seminariet Biografin som tummelplats diskuterade tre litteraturforskare; Lisbeth Larsson, Agneta Rahikainen och Lena Kåreland, om konsten att skriva en biografi som når människan bakom klichéerna och de seglivade myterna.  

Lisbeth Larsson har skrivit om Virginia Woolf, som själv har sagt att det är omöjligt att skriva en biografi som är helt sann. Fakta, fiction och myt blandas med oskyldiga missförstånd, förvanskningar och direkta lögner. Virginia Woolf älskade London och att promenera längs shoppinggator och i parker. Hon låter också sina romanpersoner vandra på stadens gator och konfronteras med verkligheten. Med Promenader i Virginia Woolfs London har Lisbeth Larsson skrivit en spännande vägvisare in i ett av världslitteraturens största författarskap och dess huvudscen London.

Agneta Rahikainen beskriver i sin nya biografi om Edith Södergran, Kampen om Edith, just de myter och schabloner som skapades efter Ediths död av bland annat hennes nära vänner Hagar Olsson och Elmer Diktonius. Uppgifter som har följt med i biografi efter biografi, inte minst i biografin av Gunnar Tideström (1949), den som blev avgörande för bilden av Edith Södergran. Rahikainen har gått tillbaka till ursprungliga källor och försöker hitta fram till den ”riktiga” Edith Södergran.

Lena Kåreland har skrivit om den franska författarinnan George Sand (1804-1876). Hon är inte särskild känd i Sverige, men desto mer i sitt hemland. Hon lyckades etablera sig som författare i en kvinnofientlig tid. George Sand bröt mot många tabun och hennes kärlekshistorier chockerade samtiden. Även hennes böcker kritiserades starkt, där hon pläderade för kvinnans frihet och tog upp ämnen som sexualitet, incest och klassfrågor. Älska, det är allt! George Sand i liv och dikt.

.

Den umbärliga

Sigrid Combüchen har slutligen skrivit en biografi om en person hon inte riktigt tycker om – nämligen läraren, journalisten och författaren Ida Bäckmann (1867-1950) – titeln är Den umbärliga.

”Ida Bäckmann var kortvuxen, rödhårig, äventyrlig och temperamentsfull. Hon var klassiskt bildad, en mycket god iakttagare och dessutom företagsam och utrustad med en stark vilja. Hon lät sig aldrig hindras av de konventioner som rådde i samhället kring sekelskiftet 1900”. (ur Orädd reporter ständigt på väg, artikel i Populär Historia nr 7 2013).

Ida hade en fantastisk förmåga att befinna sig på plats när något betydelsefullt hände.

Hon var i Sydafrika när Boerkriget bröt ut, hon var i Paraguay när revolutionen startade och i Ryssland träffade hon författaren Lev Tolstoj.

Men Ida Bäckmanns eftermäle är verkligen inte roligt. Hon hade en förmåga att hänga sig på andra människor, särskilt om de var kända och framgångsrika. Tidigt förälskade hon sig i Gustaf Fröding och efter hans död skrev hon boken Gustaf Fröding (1913). Här berättar hon helt öppet om sin relation till Fröding och att hon ville gifta sig med honom. Frödings syster Cecilia förnekade det som stod i boken och läkarna avfärdade den som missvisande. Den litterära opinionen var heller inte nådig, boken var helt enkelt för naken och avslöjande. Det blev skandal och så småningom lämnade Ida skrivandet och blev bonde på en liten gård i Närke.

Selma Lagerlöf var ett annat ”kärleksobjekt”. Selma hade uppmuntrat Ida att skriva boken om Fröding och dessutom lovat att skriva ett förord, men ”fegade” ur. 1940 kom boken ut igen under titeln Gralsökaren och fick då det erkännande den var värd.

Kontakta Biblioteket om du vill prenumerera på Nyhetsbrevet eller om du inte längre vill ha det. biblioteket@gotene.se. eller 0511-38 60 80. 

Var det här informationen du sökte?


För att vi ska kunna hjälpa dig hitta rätt behöver vi kunna kontakta dig.
Hur vill du bli kontaktad?


Tack för att du hjälper oss!